mathias

Bilddiskussion?

2012-02-09T22:09:00.000+08:00

Internet är just nu mitt primära fönster till fotovärlden. Där finns bilder, miljoner och åter miljoner bilder. Men ändå är det ett inte helt friktionsfritt förhållande vi har, jag och den ack så vida webben. Jag saknar diskussionen. Det är klart det diskuteras kring bilder men ofta går diskussionen ut på att berätta vilken fantastisk bild man just sett och det är klart, det finns många fantastiska bilder. Men är det utvecklande? Jag tycker inte det, risken är att det istället formar en ryggdunkarkultur. Det är klart det är kul att höra om någon uttalar sig positivt om något man gjort men det bidrar knappast till vidareutveckling. Kanske är problemet just den mängd bilder som pumpas ut, kanhända dränker de ens vilja, kanske det väldiga systemet äter upp varenda ansats till nyttig kritik. Kanske är inte internet rätt forum, med tanke på att galla som spys ut i kommentarsfält kan man ju misstänka att så är fallet. Samtidigt hoppas jag att det evigt växande utrymme som finns där ska tillåta även nyanserad och nyttig kritik att finnas till. En annan möjlighet är att jag har fel från början, i så fall är jag tacksam om någon vill visa mig vägen till platsen jag söker. Annars kommer jag stå här och trampa i all evighet, jag behöver diskussionen och pressen att producera något bättre, eller något bra överhuvudtaget.

Juholt, socialdemokrati och cheddarost

2012-02-01T23:41:00.000+08:00

Cheddarosten är god men svårhyvlad. Det är som livet, gott, men ibland svårhyvlat. Just nu är det för mig personligen mest gott.

Tänker på Juholt och hans kortvariga tid vid makten. Slutet på historien kändes ofrånkomlig. Som att hela skeendet var förutbestämt från start. En historisk parantes på många sätt. Framtiden förr Socialdemokraterna känns oviss. Vet inte om Löfven är den "frälsare" partiet verkar behöva. Visst verkar han vara vad man skulle kunna benämna som en klassisk sosse, frågan är väl om det är vad som behövs. Vi behöver ett alternativ till smygdemonteringen av samhällets gemensamma skyddsnät som tyst pågår. Ibland känns det som att välfärden får stryka på foten för några ynka kronor extra att shoppa för varje månad. Det är inte vackert.

Sossarna i sin nuvarande form är knappast ett alternativ. Just nu är jag inte säker på att politiken alliansen för skulle ändras nämnvärt om Socialdemokraterna vann valet Tyvärr verkar det gamla arbetarpartiets interna system på många sätt motverka den utveckling som de så fruktansvärt mycket behöver. Det är som om de kvävs under sin egen tyngd. Nog om det nu det är en svårhyvlad fråga.

Bilden då. Den är från ett regnigt Chinatown här i Singapore. Just nu är jag egentligen inte ens en del av den välfärd jag pratar om, men jag kommer bli igen och då hoppas jag den fortfarande existerar.

The Chinese New Year in Singapore

2012-01-25T19:13:00.000+08:00

I Chinatown, Singapore, firades i helgen och måndag, tisdag det kinesiska nyåret. Det var mycket färg, fyrverkerier, apelsiner, mat och regn.

Chinese New Year, Singapore.

2012-01-23T00:54:00.001+08:00

Kinesiska nyåret var blöt, på två sätt. Blött och blött. Det small och blixtrade i klara färger sen skingrades massorna. Singapore hade givetvis beordrat ut alla landets kravallpoliser, bara utifall. Detta ett av världens säkraste land tar alltid det säkra före det osäkra.

Det var en trevlig kväll, en upplevelse utöver det vanliga. Imorgon ska vi ge bort Mandariner.

Tävla i vem som vinner Årets Bild och få ett paket.

2012-01-19T23:52:00.000+08:00

Sådär ja. Idag var det torsdag. Jag trodde det var fredag. Loggade in i samtalsrummet på högskolan för att opponera på b-uppsats och bli opponerad på. MEN. Det var bara torsdag. Jag loggade ut snabbt som fasen och får väl imorgon, göra om göra rätt. Det händer ofta att jag tar fel på dag. Har missat seminarier och glömt bort diverse händelser på grund av det. Ofta kliver jag in i hissen här och glömmer trycka på knappen.

I landet som alltid är varmt förbereder de för det kinesiska nyåret, det kommer bli stort och färgglatt. Och apelsiner en väldigt massa apelsiner.

Gratulerar till alla som blev nominerade till Årets Bild. Eftersom man kan spela på Juholts eventuella avträde är det inte mer än rätt att man kan spela på vinnarna i denna tävling. Jag utmanar er på att gissa rätt på flest vinnare. De niminerade hittar ni här. Vinnaren får ett paket hemskickat på posten med fem överraskningar i. Skriv vilka ni tror vinner, i vilken kategori och er mailadress i kommentarsfältet. Är det ingen som nappar vinner jag och får ett paket av mig själv. Risken är ju stor, om man betänker hur svårt jag har att komma ihåg vilken dag det är, att jag kommer glömma vad jag packat ner i paketet. Jag kommer alltså kunna överraska mig själv.

När regnet kom

2012-01-18T00:28:00.002+08:00

Mitt på dagen fastnar värmen på huden. Som en igel sitter den där och suger musten ur mig. Jag har blivit motståndskraftigare men längtar efter regnet. När himlen mörknar och blixtarna syns, långt, långt bort, då vet man att räddningen är nära. Sen kommer regnet. Som miljoner och åter miljoner droppar. Det är en fantastisk tid på dagen när det händer.

Journalistik och sanning.

2012-01-16T18:12:00.000+08:00

Med anledning av den HÄR händelsen har en debatt drgit igång om journalistisk moral. Det handlar om hur man ska agera under svåra situationer, som t ex i detta fall då det inbegriper en mördad 15-årings begravning. Bildjournalisten Dag Ankersen skriver i en krönika att han, citat "Men mest illa mådde jag när jag såg er, kära kollegor....." Han hävdar att vissa agerat oemaptiskt i jakten på bilder. Maria Rydhagen svarade i en krönika i Kvällsposten med att, citat, "Men det borde ha stått: Mådde illa när jag insåg att jag inte passar för mitt jobb" hon menar alltså istället att Dag Ankersen inte är gjord för att vara bildjournalist, att han inte vågar ta vad hon kallar "den bästa bilden". En annan fotograf som var på plats, Daniel Nilsson, har berättat om sin bild av händelsen.

Vem har då rätt? Svaret enligt mig: alla och ingen.

Att säga vem som har rätt och fel i frågor som denna är omöjligt, det är två verklighetsuppfattningar i vilka båda hävdar sin verklighet som legitim. Jag kommer inte skriva mer om händelsen i sig eller om vissa fotografer agerat på ett omoraliskt eller oempatiskt vis. Jag var inte där. Vad som är intressant här är hur begrepp används, begrepp som verklighet, nära, bra bild, avstånd, närgångenhet och hur dygder som empati, objektivitet och sanning tolkas och förstås.

Jag tycker både Ankersen och Rydhagen missar målet i sina krönikor, de använder personpåhopp, exemplifierade i citaten ovan, för att befästa sin världsbild. Vad de båda missar är att det är just deras världsbild, den uppsättning värderingar, etiska synsätt och sociala bakgrund som gör att de tolkar situationen så olika. Att två personer person upplevt en händelse på samma plats, vid samma tid, betyder inte att deras berättelse kommer vara likadan som den andres.

Daniel Nilsson skriver två intressanta saker i sitt inlägg, dels om att våga gå nära om att gå nära för att visa att han var där. Det är viktigt, att visa att man är där, att inte gömma sig. Att vara nära är inte samma sak som att tränga sig på, att vara nära är fint. Risken att man uppfattas som påträngande kan säkert till och med minska om man vågar går nära och visa sitt deltagande. Det viktigaste blir att aldrig agera utan empati eller utan förståelse för de som är drabbade.

Det andra han skriver är, citat; "Jodå, vi visar respekt men att skriva krönikor som den i SkD leder bara till en sak. Större hat mot journalister och fotografer som försöker göra sitt jobb, och visa verkligheten". Det jag finner intressant och värt att diskutera här är begreppet verklighet. Det är vad hela diskussionen handlar om, värdet av att tolka det som det pluralistiska och mångfacetterade begrepp det är.

Ofta har man hört oss journalister säga, vi är här för att visa verkligheten, jag har sagt det själv många gånger. Vems verklighet? Vi är inte objektiva. Vi är dock medvetna om att vi bör vara objektiva, vilket i sig är en förutsättning. Men. Vi är inte helt objektiva och jag menar att vi inte bör eller kan vara det heller. Hur gärna vi än vill så är vi färgade av vår sociala miljö och de värderingar som följer med det. En fotografisk bild är inte sanning per se, det är en version av sanning, ett rektangulärt stycke värdering och känsla av en viss situation. Vi är selektiva i vilka situationer vi avbildar, i vårt slutgiltiga urval och i vilka känslor vi vill att bilden ska förmedla. En bild ser inte alltid ut så som verkligheten gör men den innehåller ofta fotografens upplevelse av en situation och de känslor som fotografen känt och vill förmedla. Det är viktigt att journalister är medvetna om att den bild som de ger av ett visst tillfälle kan uppfattas olika och att vad de upplevt i en situation inte är detsamma som alla andras upplevelse.

Det är viktigt att journalister bidrar med sin världsbild och det är viktigt att fotografer tar bilder som berör och som vill berätta en historia. Man ska dock vara medveten om att denna historia är en liten del av en uppfattad verklighet och att det finns fler versioner. Lika viktigt är det att media befolkas av personer med olika bakgrund och därmed socialt arv, att det finns en medvetenhet hos alla att situationer uppfattas olika och att våga ta en diskussion kring det.

Till sist vad är en "bra bild". För att vara tjatig, en bra bild är olika för olika människor men jag tror att vissa saker är universella. En bra bild vill berätta något, den är en produkt av fotografens värderingar och känslor. Den är nära och nära i det här fallet har inget med fysiskt avstånd att göra, det handlar om att ha förtroende av den eller det som avbildas och förtroende får man inte genom att gömma sig. Samtidigt är den inte förnedrande för de som avbildas, utan är en produkt av förtroendet. Jag tror att en riktigt, riktigt bra bild inte kan vara objektiv i den mening att den är fri från ställningstagande eller ideologi. Det är inte ett utsnitt ur en allmängiltig verklighet utan ett utsnitt ur en personligt upplevd verklighet och i den finns en vilja att berätta om denna verklighet. Många av de bästa bilder jag sett är antingen personliga och berättar något om fotografen eller så är de fulla av övertygelse att berätta om orättvisa och förtryck.

Kritik mot journalistik och journalister kommer alltid finnas, det är olyckligt när den tar uttryck som är våldsamma eller hotfulla. Likväl kommer det alltid att finnas journalister som går över gränsen och som saknar medmänsklighet. Det viktiga är att alla inblandade försöker förstå och diskutera varandras olika verkligheter. Journalistik är viktigt och dess granskande och berättande om omvärlden ska inte underskattas. Den kan också vara farlig när den ser sig själv som bärare av en för alla giltig eller sann bild av verkligheten.

/Mathias Bergeld

Mardröm

2012-01-16T00:54:00.002+08:00

Var precis och såg Flying Swords of Dragon Gate för att jag trodde den skulle vara lika bra som Crouching Tiger, Hidden Dragon och House of Flying Daggers. Jag hade fel. Allt det som var vackert med de sistnämnda hade försvunnit och kvar var en specialeffekts-sörja. Jag minns de två andra som lågmälda och vackra. Tog man bort alla knivar och vapen var det som att se en dans i fantastiska miljöer. Handlingen minns jag inte så mycket av men det visuella intrycket har fastnat. Men men, sånt är livet man vinner ibland och förlorar ibland.

Annars intet nytt på östfronten. Jag ägnar dagarna åt att skriva uppsats och hann att skicka in några bilder till Årets Bild. Det var ingen svår urvalsprocess i år eftersom det jag skickade in var det enda som jag hade som inte fortfarande är pågående arbete. Jag hyser inga förhoppningar, men det är kul att skicka in något och nyttigt att summera året.

Jag sover ibland också. Härom natten hade jag en mardröm. Jag var på Bergsåkerstravet och vi skulle köpa mat och dryck. I fickorna hade jag fyra mobiltelefoner och en surfplatta. Man var tvungen att betala med lösa pengar, jag hade inga. När jag skulle gå att ta ut pengar såg jag att det brann i en stor röd ladugård. Jag plockade upp en telefon för att ringa brandkåren men fick upp fel. Stack ner handen igen och fick upp min, men skärmen förblev svart när jag tryckte. Ner igen för att plocka upp en tredje men också den var helt död. Paniken växer och jag tar fram min egen igen men inget händer. Ögonlocken blir tunga och jag kan inte se ordentligt. Paniken växer. I periferin hör jag sirener och förstår att brandkåren är på väg. Jag säger till mig själv att jag måste därifrån. Kan inte sitta kvar när de kommer och inte ha ringt. Reser mig upp och ser fortfarande bara suddigt. Benen bär inte och klumpen i magen växer. Jag vaknar.

När jag vaknar tänker jag att är det de här som är mardröm anno 2012. När jag var liten drömde jag om vargar som jagade mig. Det var på den tiden när fast telefoni härskade enväldigt. Och mobiltelefon inte hade gjort intrång i ordlistan.

En Thåströmsk dag.

2011-12-19T18:06:00.002+08:00

Dagen har gått i en Thåströmsk skala av svart. I landet fyllt av skjortor och svarta byxor ilade de runt, bankmännen. Regnet strilade ner över skyskraporna innan det landade på skjortärmarna hos de som är ansvariga för pengarnas oändliga resa runt jorden. Det behövs en motvikt till dessa välklädda ekonomer och den finner ni HÄR.

Shanghai vs Öxabäck

2011-12-18T22:54:00.001+08:00

Är tillbaka från Shanghai. Inte klokare men några dagar äldre. Fick aldrig något grepp om staden, den sköljde över mig och lämnade mig undrandes vad den egentligen var. Denna jättestad. Egentligen är jag lika frågandes över fenomenet städer överhuvudtaget. Kanske är det min uppväxt på en plats som på alla sätt är vad en stad inte är. Kanske skrämmer de mig med sin asfalt och övertrafikerade gator. Ändå finns en lockande anonymitet i att vara där, att trängas på trottoarerna. Att se men inte synas. Det passar mig.

Imorgon går flyget tillbaka till byn. Till de nu bruna ängarna och gator jag känner igen. Det blir fint, även om anonymitet är ett ord som sällan används.

Jag önskar sjön hade varit frusen. Då hade jag snörat på mig skridskorna. Jag tror alltid att jag är en skridskoåkare av rang. Trots att varje gång jag försöker så är jag värdelös. Det viktiga är att man glömmer till nästa år. Det finns alltid oskyddade smalben som väntar på en puck. Det gjorde det när jag var ung och jag är övertygad om att det gör det fortfarande. Hockeyskydd var inget för oss. Det ska kännas att få en tackling. Det ska kännas att få en klubba över handleden. Det hör julen till.

Trädan är över.

2011-12-06T21:49:00.001+08:00

Bloggen har legat i träda. Som tur är kan jag säga att jag försakat den av goda skäl. Vi har haft fint besök av diverse trevliga människor den senaste tiden. Nu har de åkt och vi sitter kvar i värmen. Runt omkring oss växer julen fram. Juldekorationerna ser inte ut som hemma. Det är disneyland på syra. Snön lyser med sin frånvaro. Men dess flytande kusin dränker oss. Det är skönt, en svalkande vän som får en att undra hur vi överlevde tiden innan regnet.

Kanske kommer bloggen vila ännu en vecka. Osäker på huruvida google fungerar i Kina, men den som lever får se.

Bildmässigt simmar jag runt i mörka vatten. Jag tar bilder men jag kan inte se på dem. De flyter ihop till en stor geggig massa. Bra, dåligt? Vem vet. Tiden får visa vad de duger till. Tid är bra. Det sägs att alla bilder blir bra efter 50 år. Jag är tålmodig. Tålamod är en av mina största dygder. Om det ens är en dygd.

Födelsedagsbarn(kvinna).

2011-11-16T21:29:00.001+08:00

Har man fyllt 30 år får man kallas kvinna. Det betyder att kvinnan på bilden är just kvinna, för idag är hennes 30-årsdag. Kvinnan på bilden är förutom att vara dagens födelsedagskvinna även min fru. Hon är värd ett stort grattis, dels för att hon står ut med mig, dels för att hon är fantastisk, dels för att hon fyller år. Så här kommer fyra hurra´n och ett stort grattis!

Från Bangkok och om arkivering.

2011-11-09T22:33:00.000+08:00

Här är resultatet, eller i alla fall det som blev publicerat, av min vistelse i Bangkok. Vill ni läsa texten och se några fler bilder, båda skapade av undertecknad, surfa in på ST.NU

Förutom några svartvita negativ ligger resten av bilderna därifrån och skvalpar på hårddisken. Som så många andra bilder som tagits genom åren. Det är otroligt vilken mängd skitbilder jag sparat. Varför? Hade jag vetat hur tråkigt det är att arkivera hade jag slängt mer.

Jag försöker slänga mer nu, vara hårdare när det kommer till vilka bilder som är värda att spara. Vill inte vakna vid 55 och upptäcka att jag drunknar i 100000-tals skitbilder. Hellre då att jag lyckats ta 100 bra som jag sparat utskrivna i en bunt. Ärligt talat så har jag lång väg att gå innan jag klarar att vara så hård att jag kan slänga så mycket som jag vill. I alla fall när det kommer till nytagna bilder. Tittar jag på de tagna för ett par år sedan är det lättare. Dels för att det generellt var mycket sämre bilder då och dels för att det sentimentala värdet minskat tror jag.

Att det är så jobbigt att gå igenom arkivet tror jag bottnar i att jag gillar att organisera saker och arkivet känns otroligt svårt att få ordning på. När jag packar en väska eller lägger saker i lådor är jag något av en expert. Jag kallar mig själv "världens bästa packare" emellanåt och kan förvandla de flesta väskor till en veritabel trollkarlshatt. Men ett arkiv är inget fysiskt utrymme på samma sätt och istället för hårt rullade kläder har jag osynliga ettor och nollor och massor av dem dessutom. Kanske borde jag skriva ut alla bilder jag tagit och organisera dem i lådor, då skulle ni få se på ett organiserat arkiv.

Översvämningarna i Bangkok del 3

2011-10-27T22:52:00.000+08:00

Sista dagen i Bangkok, imorgon går flyget tillbaka till Singapore. Översvämningarna kommer vara kvar länge efter jag åkt och ingen kan nog riktigt uppskatta vilka skador de åsamkat hittills. Det pratas en del om gigantiska skador på risfält med förstörda skördar som följd. Jag tror dock Thailändarna kommer överleva det här med. De måste vara gjorda av ett hårt och segt virke. Livet går liksom vidare i all förstörelse. Få jag mött verkar vara särskilt uppstressade, det känns som de flesta bara accepterar situationen och lever vidare. En amerikan jag träffade, precis efter att han trampat ner i ett dräneringshål som doldes av vattnet, hade sett en sak som på något sätt är rätt talande. En man driver runt på vattnet liggandes på rygg ovanpå en stor bit frigolit med en cigarett i munnen och ser ut som att det är den naturligaste sak i världen att göra.

Översvämningarna i Bangkok del 2.

2011-10-27T00:58:00.003+08:00

I Bangkok fortsätter arbetet med att stoppa vattnet från att spilla över från Chao Praya River. På fler och fler ställen brister fördämningarna och stadsdelar översvämmas. De flesta man pratar med säger att det bara är en tidsfråga innan fler stadsdelar i centrala Bangkok drabbas. Imorgon väntas stora vatten mängder och redan nu är floden bräddfull. Bilderna ovan är tagna i Bang Phlat precis vid floden. Vissa delar av det området är redan översvämmat på andra ställen kämpar man med att förhindra mer vatten från att tränga in.

Översvämning i Bangkok.

2011-10-25T22:21:00.002+08:00

Bangkoks utkanter dränks i vatten, människor evakueras och sandsäckar försöker hindra vattnet rulla vidare.

Bangkoks centrala delar är torra, på vissa ställen läggs sandsäckar ut för att skydda butiker eller banker. Vissa murar upp skydd men ingen vet om och i så fall när vattnet kommer.

23 oktober.

2011-10-23T21:06:00.000+08:00

Tycker ni ska gå in HÄR och skänka en slant till min vän Tobias som samlar in pengar till Cancerfonden. Han har precis avslutat sin behandling och anordnar "Tumören Och Jag, En Liten Cancergala" som ni kan läsa mer om HÄR. Så in och skänk en slant nu!

Ännu en söndag. Packar inför en resa till Bangkok, stannar måndag till fredag. Är det någon som känner någon som är i Bangkok och drabbats av översvämningarna så hör gärna av er!

Nr 300

2011-10-20T16:48:00.000+08:00

Inlägg 300. Ett och ett halvt år. Och det enda jag har och bjuda på är en bild på en apa gjord i plast. Inte sju sorters apa, inte ens en riktig apa.Har ni tur/otur kanske det blir 300 inlägg till, det kommer vara (o)-konsekvent, genialt, idiotiskt, trivialt, seriöst, roligt och tråkigt bloggande när det är som allra bäst.

Tittade på fångutbytet mellan Hamas och Israel på BBC igår och retoriken från båda sidor efteråt pekar inte på att utbytet betyder att fredsprocessen tagit några steg framåt.

Martin Von Krogh bloggar intressant om vapen och journalister på fotografibloggen. Det handlar kort sagt om huruvida journalister bör ha beväpnade personal med sig under uppdrag i farliga områden. Personligen har jag aldrig jobbat i farliga områden så jag kan inte uttala mig utifrån erfarenhet utan kan endast ha en åsikt baserat på mina principer och principiellt tror jag vapen innebär en falsk trygghet som i förlängningen kan betyda en ökad osäkerhet. Martin skriver att risken är att journalister som kommer med beväpnade vakter kan komma att ses som ett hot och det tror jag stämmer.

Occupy Wall Street!

Söndag

2011-10-09T21:59:00.001+08:00

Mörka ICA-parkeringar. Hopplöshetens hemvist. Som en evig söndagskväll tycks den ligga där och äta upp ljuset. Ibland undrar jag vad som kommer hända med dessa platser om 50 år, hur kommer de se ut, kommer de ansvariga neka att de någonsin byggt dem? Alla dessa jättelika köpcenter utanför städerna, kommer de vara tomma, förbjudna lekplatser för de unga?

Grunnat om Steve Jobs och Öxabäck som ny politisk huvudstad.

2011-10-07T17:18:00.000+08:00

Steve Jobs död är givetvis tragisk för många, speciellt hans familj och nära. Men förutom att vara sorgligt har det visat sig vara en markör för den tid vi lever i. En tid då teknologin betyder mycket och spelar stor roll i våra liv. Inte minst mitt eget. Reaktionerna på hans död bland folk som inte känner honom, utan endast köpt hans produkter, har visat det med stor tydlighet. Han jämförs med bibelns Eva och minst sagt inflytelserika forskaren Isac Netwon och beskrivs som en människa som radikalt förändrat vårt samhälle i grunden (underförstått på ett positivt sätt). Jag har lägger ingen egentlig värdering i påståendet utan konstaterar att en man som skapat teknikprodukter vi köper har blivit legend, helgon och idoliserad myt över ett dygn på Internet. För mig är det ytterst oklart vad han gjort för gott förutom att producera teknologi som vi använder och om han människors reaktioner står i proportion till hans bidrag till världen. Då menar jag inte hur han är som privatperson, det varken jag eller större delen av världen någon aning om, utan undrar bara om folks reaktioner är rimliga? Det kan på allvar bli så att om 50 år kommer unga tänka på något helt annat när man nämner Job(s) bok. Det måste då räknas som något slags paradigmskifte i det mänskliga medvetandet. Det är inte otroligt det har hänt förr.

Vidare så anser jag att Kartago ska förstöras och att Öxabäck bör bli politisk huvudstad (by) i Sverige. Flytta dit alla politiker och låt dem bara åka buss, förbjud taxi. Blir jobbigt för dem under sommaren då busstrafiken består av två bussar i veckan. Vidare skulle boendekostnaderna sjunka nämnvärt och risken att de går ut och boxas på krogen skulle vara lika med noll. Om de inte orkar gå hem från Kinna Krog, för nattbussar är ett ännu okänt ord.

Min kropp börjar ställa in sig på vinter men ute är det aldrig under 20°c.

Buggen och dess betydelse i byn.

2011-10-04T22:14:00.000+08:00

Istället för att presentera en ny plats i Öxabäck tänkte jag presentera en företeelse. Inte på något sätt unik för byn, men ack så viktig. Den har, med undantag för några år i tonåren då den ersattes av "dansa i ring symptomet" (vilket i och för sig kan få en och annan revival under bygdegårdsfesterna), följt med hela livet. Det är buggen. Denna fartfyllda parnings/sällskaps-dans som roat gammal som ung i Öxabäck i generationer. Redan som barn blir man vittne till hur de vuxna snurrar runt på golvet, ler, svettas och dansar sig trötta med vem som än känner sig manad. Det är en social gemenskap som knyter band och framkallar samtal. Den skulle kunna stå som grund till sossarnas slitna paroll, "alla ska med" för alla kan vara med.

Givetvis finns det olika kategorier av dansare. Vi har "eliten", de som verkligen kan dansa. Sen har vi "tre snurrar", de som kan tre snurrar och varierar mellan dessa på ett förnämligt sätt. Vi får inte glömma "jag dansar aldrig nykter", de som gärna dansar fastän bara med några järn innanför västen, dessa är svåra att bedöma skicklighetsgrad på då klassen på dansen varierar kraftigt med intaget av alkohol. Till sist har vi "entusiasterna", de som älskar att dansa men gör det hellre än bra. Jag personligen är nog en blandning av de tre sistnämnda, jag kan ett begränsat antal snurrar, dansar helst onykter och tror ofta i mitt tillstånd att jag är en bättre buggare än vad jag är. Kom dock ihåg att dessa klassificeringar endast är av akademisk karaktär för i praktiken spelar de mindre roll, eftersom "alla ska med" och "alla kan vara med".

Hur kom då buggen att bli såpass stor i Öxabäck? Jag kan inte svara för den äldre generationen men för min del finns bara en man att tacka. Conny från Connys danskola. Det var han som lärde oss grunderna under mellanstadiet. Jag ska villigt erkänna att det var något motvilligt man parades ihop med en tjej och skulle lära sig grundstegen och några snurrar. Jag var kort sagt nervös och tyckte det var pinsamt. Kom också ihåg att under mellanstadiets buggtillfällen hade alkoholen inte gjort sitt intåg och som jag visat tidigare i texten tillhör jag delvis kategorin som är bekvämast med dansen efter att promillehalten stigit från noll. Givetvis önskar jag att jag vore en av de där som kan dansa nykter och det finns tillfällen då det händer men aldrig så bekvämt som efter ett par öl.

Vad jag förstår är Connys Dansskola fortfarande aktiv under skoltiden i Öxabäck och hjälper till att fostra nästa generation som ska slita på golven runt om i bygden. Det är fint och jag hoppas att Herr Utbildningsminister, Jan Björklund, inte förbjuder bugg eller endast tillåter den för elitdansarna. Gör han det riskerar Stockholm att bli vittne till ett bondeuppror utan dess like.

En bit av mig på Kuala Lumpurs asfalt.

2011-09-30T12:52:00.000+08:00

Sex timmar på ett skakande tåg, en maskin av järn genom ett hav av palmplantage. Med punkdrömmar lämnar vi Singapore.

Två svettiga matadorer susar fram genom Kuala Lumpurs tropiska hetta. Mil av asfalt passerar under våra plankor med fyra hjul, ivrigt påhejade av vakter och poliser. De tycks som att ett samförstånd existerar, de förstår oss. 48 timmar känns som tolv. Kroppen skriker efter vila. Asfalten hämnas, jag lämnar bitar av skinn på den, som för att få den att inte glömma mig. Jag ger den en bit av mig precis som den ger mig en bit av sig. Vi förstår varandra och jag lovar tyst att komma tillbaka en dag.

Långfärdsskridsko i tropikerna.

2011-09-26T12:31:00.005+08:00

Som för att kontra den fuktiga värme som råder här i lejonstaden bjuder jag på några okända långfärdskridskoåkare i ett torrt, kallt och gnistrande Stockholm.

I Singapore är den eminente Johan på besök. Vi rullar fram på stadens gator och stannar endast för att smita in på konserter eller stoppa i oss märgben, ankhjärtan. Detta ackompanjerat av så sött kaffe att tänderna krackelerar redan vid första klunken. Tandlösa och svettiga av tropikens varma omfamningar rullar vi sedan vidare över Singapores välputsade yttre. En och annan rispa ska vi nog lämna efter oss. Ett märke över att vi var där. Ett märke över de stunder av kaos som ofta tycks uppstå, ett fint kaos, ett kaos jag tycker om.

Sensmoral och en grön SAAB.

2011-09-15T18:12:00.000+08:00

Mittemot på Starbucks sitter en man. Han diskuterar med en yngre kvinna. Eller diskuterar, han håller en monolog. Monologerar. Han pratar om datorer och kameror. Säger att han köpt en systemkamera för han vill ta bra bilder. Han har också köpt värstingdator. Varför vet jag inte men antagligen för att ladda ner dessa bra bilder han ska ta med sin bra kamera. Jag biter mig i läppen men håller tyst. Vill egentligen högt och ljudligt fråga vad han menar med en bra bild. Sen vill jag påpeka att en bra bild inte är bundet till priset på kameran. Inte för att jag tror han skulle lyssnat. Han var ju i full färd med att monologera. Sensmoralen (för en sådan har alla berättelser av rang) i detta är väl att vi borde tala mer om bilder, dess innehåll och värde, och mindre om teknik och att konsumera teknik.

Grunnat om syfte.

2011-09-02T00:05:00.001+08:00

Sitter med ofärdiga tankar om syfte, bilder och berättelser. Vill säga något vettigt men regnet stör. Eller så är jag osäker på varför jag tycker vad jag tycker eller om jag egentligen tycker något alls. Jag vill berätta historier men vill inte stå i vägen för dem. Finns det en risk att min upplevelse av något gör att jag skymmer sikten. Det handlar inte om att vara opersonlig eller att inte synas i berättandet, det är näst intill omöjligt att undvika. Om man ens vill undvika det.

Finns risken att prata mer om hur det var att göra jobbet än om varför det gjordes? Det är viktiga frågor. Väljer man att berätta om något svårt, människor som lider, stora problem. Då har man i mitt tycke ett ansvar att inte stå i vägen. Det är en svår balansgång mellan bekräftelsebehov och ansvaret för andras berättelser.

Som sagt det är oklara tankar och regnet faller fortfarande ohämmat. Kommer inte tänka klart idag.

Rydals Museum.

2011-08-22T16:40:00.000+08:00

Imorgon åker jag till Sverige på en något hastigt uppkommen resa. När jag är där tänkte jag passa på att besöka Rydals Museum och se en utställning (pågår till 25 september) där bland annat Thage Folkesson ställer ut. Det är han som gjort den inramade bilden ovan och har tidigare figurerat på bloggen.

Chinatown

2011-08-20T21:59:00.001+08:00

Med anledning av en buse i näsan har jag spenderat ett par dagar framför Wordfeud, Wipeuot och internet. Så att jag skickar ut alla dessa länkar nedan beror inte på att jag förvandlats till Twitter utan att jag "internettat" mycket.

Två trevliga bloggar som vaknat till liv är ST Bild och Tobs.

Som en bonus kastar jag in Martin Parr och här hans portfolio hos Magnum Photos.

Bilden då? Den är från en kväll i Chinatown här i Singapore och har inget med något att göra.

Pasta del skit.

2011-08-17T00:00:00.000+08:00

Lagar mat hemma för ovanlighetens skull. Pasta med ägg, ost och ketchup. Det är inte utan att jag skäms lite för mig själv och hade jag varit bekant med herr Mannerström hade han nog sagt upp den bekantskapen. Äter det med sked, effektivt. Fyller på energidepåerna.

Sitter annars och grottar ner mig i arkivet, förundras över mängden skitbilder jag sparat. Slänger massor och känner mig trygg i att jag aldrig kommer sakna dem.

När jag inte lagar dålig mat, slänger bilder eller något annat viktigt letar jag på vida webben efter en hygrometer. En sådan är bra att ha. Tror jag lokaliserat en, nu ska jag bara hitta till butiken i vida världen. Den riktiga världen.

På byn händer inget i övrigt. Singaleserna jobbar och de få lediga stunderna de har köar de till något matställe. Gott så.

Longboard jaget.

2011-08-14T16:11:00.000+08:00

En stel jag i en bowl, i en skatepark, i Singapore. En av mina favoritplatser att vara på, att fotografera på. Just longboard blir det rätt mycket bilder på för tillfället. Antar det beror dels på att jag deltar inte bara som fotograf, man blir en del av händelsen och det underlättar själva fotandet. I och med att man deltar är människorna man vill ta bilder på inte heller misstänksamma eller skygga. Man interagerar och har på något sätt samma mål. Just interaktionen med andra är nog det fotografi främst handlar om och är givetvis möjligt utan att delta, men upplevelsen blir ofta så mycket större när man får ut mer än bara bilder från mötena.

Träningsplan en kort presentation och ett upprop.

2011-08-01T22:05:00.000+08:00

Kort sagt finns det inte mycket fakta om träningsplan i Öxabäck på Internet. Men eftersom fakta bara intresserar mig i periferin spelar det mindre roll. Jag kommer ändå försöka delge er något om denna plats som till ytan mest liknar en traditionell fotbollsplan med tillhörande dansbana. Men låt er inte luras, denna gröna plätt gömmer mer än så. Några viktiga frågor bör dock ställas och den mest brännande lyder: Är dess glansdagar förbi?

Till vissa storstadsbors häpnad kan vi i Öxabäck stoltsera med två fotbollsplaner av gräs. Den ena, byns stolthet, Hagavallen. Den andra, träningsplan. Häri ligger också en del av träningsplanens problem. Den kommer alltid vara nummer två. Detta trots att en normalregnig sommar överträffar dess egenskaper som fotbollsplan till och med Hagavallens. Detta är dock inget som det pratas högt om på byn. Egentligen finns det bara en fotbollsplan och det är inte träningsplan. Nej Hagavallen är bäst, surhål eller inte. Givetvis är det något speciellt med Hagavallen och historiens vingslag slår i takt med knottens. Men kanske är det ändå dags att ge träningsplanen dess riktiga erkännande.

Men det är inte främst som fotbollsplan den kommer kommas ihåg. Nej dess främsta insats har den gjort som skådeplats för midsommarfirandet i byn. Gräset har böjts under trycket från chokladhjul, dansande barn och medföljande föräldrar. Jag har själv spenderat många midsomrar här, vissa lyckliga medan andra olyckliga. Jag tänker främst på den gång jag gick bet på att vinna något överhuvudtaget i de spel som fanns. Inte ens en sketen ciderflaska lyckades jag kamma hem. Min bror, Christian, alltid notorisk vinnare av diverse vinster log med hela ansiktet medan jag mest såg ut som om jag ägt allt godis på Micaels Allköp men tappat det i sjön. Kort sagt jag var förbannad, ledsen och alla mynt var slut. En vänlig själ såg detta och försåg mig med vinster. Det var som att vinna utan att ha vunnit. Givetvis var jag tacksam för sötsakerna. Men riktigt glad? Nej.

Förr vill jag också minnas att det festades en hel del på träningsplan och dansbanan användes till det namnet antyder att den skall användas till. Att dansa. Planens gräs vattnades med starkdryck och fan vet om inte vissa barnförbjudna aktiviteter försegick i slänten ner mot Sävsjön. Byns genom tiderna mest kända rockband, Black Polisong, gjorde också en bejublad spelning här. Det var ett ögonblick som närmast beskrivits som euforiskt av oss deltagande bybor. Detta tycks nu tyna bort. Kan inte minnas att jag hört om någon dans på dansbanan på länge. Därav frågan: Är dess glansdagar förbi? Visst, det spelas fortfarande fotboll, Öxabäcksloppet har sin start och målgång här och under några timmar varje midsommar kan skönjas vad som en gång pågått här. Men i ärlighetens namn tycks den föra en tynande tillvaro. Det är synd. Därför uppmanar jag ansvarskännande Öxabäckare att återuppliva denna plats svunna skimmer. Bjud upp till dans!

Grunnat om veckan som gått och går.

2011-07-26T17:02:00.001+08:00

Händelserna i Norge har satt spår i medvetandet. Hjärnan har svårt att ta in vad som hänt. Det är som om man inte riktigt tror på det trots att bilder pumpas ut i en aldrig sinande ström. De har varit imponerande att se hur de som drabbats hanterat det, i intervju efter intervju berättar de vad de varit med om. Får oss att börja förstå. För oss också att förstå att de inte vill stänga samhället, de vill bekämpa det med mer demokrati, mer öppenhet. Det är stort. Det gäller att inte vika sig för extremisterna, för de som vill genom våld stänga samhället i alla riktningar förutom deras allenarådande ideologi.

Inte lika stort är masspekulationen som utbröt dagen då händelsen utbröt. Många var medierna som skrek muslim och terrorist i samma mening. Men som satte orden i halsen. Men jag ska inte sitta här och vara alltför efterklok, ett misstag är ett misstag och man får göra misstag. Kanske till och med att vi lär oss bättre genom att sätta orden i halsen. Det gör lite ont och kanske den ömma halsen får dem att tänka efter innan de basunerar ut något nästa gång. Hoppas det.

Samtidigt som händelserna i Norge är det hungersnöd i Somalia. Därifrån pumpas också bilder ut, bilder på svältande och lidande. Jag kan inte hjälpa att känna att det är stor skillnad på bilderna från Norge och Afrika. Kan inte sätta fingret på vari skillnaden ligger eller om det ens finns någon. Jag bygger det på en känsla. Känslan säger att respekten för människan är större i bilderna från Norge. Bilderna från Somalia känns ibland osympatiska och dehumaniserande. Detta säger jag trots att jag långtifrån sett alla bilder som kommit från båda platserna, men magkänslan kräver det av mig. Kanske sätter jag också orden i halsen. Kanske stämmer magkänslan. Om den stämmer så tror jag att bilderna bidrar till att än mer avskärma oss från de svältande, för ju mindre mänskliga de blir i våra ögon desto mindre blir vår vilja att verkligen hjälpa, att känna sympati.

Simlandslaget i Singapore

2011-07-19T17:22:00.000+08:00

Svenska simlandslaget håller sitt upptaktsläger inför VM i Shanghai här i Singapore. Jag åkte dit och tog några bilder. En del av dem ser ni ovan, resten hittar ni här. Har knappt fotat simning förut, bortsett från någon knattetävling och ett porträtt på Sundsvallssimmaren Johannes Skagius (som ni ser här), har inte ens sett så många simbilder. Konstigt nog hade jag ändå en klar uppfattning av att jag inte ville ta klassiska simbilder. Såhär i efterhand kan jag inte förstå vad jag menade med det eftersom jag inte har någon egentlig uppfattning om vad en klassisk simbild är. Hur som helst så var det kul och några bilder blev det, klassiska eller inte? Det har jag ingen aning om nu heller.

GeKås och Gräsmattor.

2011-07-15T14:58:00.000+08:00

Robin och Tove på en av gräsmattorna i det "välklippta gräsmattornas förlovade land". Strax efteråt tog de sin nya bil mot "de billiga fryspåsarnas förlovade land", GeKås.

När jag var liten försvann vi på GeKås, fick ropas upp i kundradion. Hade det varit idag hade det kanske tagit veckor att hitta oss igen.

Semester i Sverige, slut.

2011-07-13T18:14:00.000+08:00

Igår landade vi i Singapore igen, efter tre veckor i Sverige. Det var skönt att komma hit igen, även om man någonstans önskade att semestern inte skulle ta slut. Känslan var som en semla, två lika goda saker tudelade med grädde.

Tiden hemma avslutades med en bygdegårdsfest a´la trevlig. Ett stort tack till alla som kom och hjälpte till att göra den så lyckad, hoppas ni hade lika trevligt som vi.

Bilden är från midsommarfirandet på träningsplan i Öxabäck, en klassisk företeelse som förtjänar en egen berättelse någon gång.

Midsommar

2011-06-24T18:35:00.000+08:00

Väl hemma i Sverige överraskades vi av vänner och fick en mycket fin kväll. Det är sådant som gör en glad in i märgen.

Idag firas midsommar på träningsplan i Öxabäck och det är värt ett inlägg i sig självt, vilket kanske kommer framöver. Jag laddar kameran med film och går dit. Inte främst för att fotografera utan för att umgås.

Longboard East Coast Park

2011-06-17T19:06:00.000+08:00

Om några timmar lyfter flyget mot Sverige men jag kastar in ett sista inlägg innan avresa. Det blir en till longboardbild. Denna gång från East Coast Park och bowlen där, det var kul men svårt att åka bowl, kommer definitivt ge mig tillbaka dit, både för åkningen och för fotograferandet.

Är ni i Malmö ikväll ska ni gå till Sevedsgatan 12 A och titta på Shaons utställning. Allt annat vore fel!

Doftfritt.

2011-06-14T17:49:00.000+08:00

Singapore luktar ingenting. Vi har sniffat och hittar inget, varken bra eller dålig lukt. Det här är inget försök till någon långsökt liknelse, avsaknaden av dofter är på riktigt, det är märkligt.

Länk

2011-06-10T16:04:00.000+08:00

Nu finns projekten som bildjournalisterna i Sundsvall gjort ute på vida webben. Surfa in och titta runt, det är bra!! Tryck här så är saken biff.

Singapore-Sverige

2011-06-07T17:23:00.000+08:00

Har ni tid över och det regnar så kan ni sitta inne och kolla runt här en stund. Finns multimedia historier och lite annat fotorelaterat. Det är The Straits Times, en av tidningarna här i Singapore, "fotosida" och är värd ett besök.

Om mindre än två veckor sitter vi på väg hem på semester. Tre veckor i Svedala. Blev ingen Airbus A380 den här gången heller utan vi får flyga en Kent-låt, Boeing 747-400. Att rabbla flygmodeller och verka intresserad är egentligen bara ett sätt för mig att döva obehaget jag känner varje gång en flygtur står på glänt.

Grenar

2011-06-01T22:42:00.000+08:00

Longboarding Singapore

2011-05-31T14:03:00.000+08:00

På jotube å grejjer.

2011-05-29T23:32:00.000+08:00

Andra halvan av kvällen har spenderats tillsammans med YouTube. Sök på Magnum Photos eller Henri Cartier Bresson eller vilken gammal fotograf som helst så rullar tiden fort.

Första halvan av kvällen spenderades i en park där jag försökte bättra på mina longboarding-färdigheter. Flera fåfänga försök men väldigt lite framsteg.

Sådär nu vet ni.

14 år, 9 rader.

2011-05-26T23:22:00.000+08:00

För 14 år sedan befann vi oss i Öxabäck, en liten älskvärd by där folk pratar en variant av västgötska. Vi kände varandra, fast inte så väl. Jag har ingen bild från då. Bilden från ovan är från nu. Bara ett par dagar gammal. Hade den inte varit av ettor och nollor hade pappret kanske fortfarande varit lite fuktigt. Det är oviktigt i sammanhanget. Idag 14 år senare befinner vi oss i Singapore, ett litet land nära ekvatorn där folk bland annat pratar en variant av engelska. Vi känner varandra väl, väldigt väl. Huvudparten av de 5110 dagar som förflutit har varit fina, väldigt många har varit helt fantastiska. De flesta har varit glada, vissa fyllda av sorg, andra varken eller. Vårt liv är som vilket annat liv som helst, toppar och dalar. Det är oviktigt i sammanhanget. Huvudsaken är att jag gärna sitter bredvid dig nästa år, leende, glad, och tänker att- för 15 år sedan befann vi oss i Öxabäck.....

jo

2011-05-25T00:01:00.000+08:00

En regnskur i Bangkok, livet stannar upp för ett ögonblick för att rulla vidare i nästa. Som mitt fotograferande. Det rullar sen kommer en regnskur och det stannar upp, sen vidare igen. Det tär att inte få upp farten ordentligt. Det är en kamp. Kanske är det så det ska vara.

Askan och Kungen tycks vara hett. Märk väl det NYA ASKMOLNET, samma gamla kung dock.

Dylan, 70 år. Livet rullar. Som en rullande sten. Med vissa avbrott för regn som sig bör.

Nog svamlat.

2011-05-23T18:46:00.000+08:00

Animal

2011-05-19T16:57:00.000+08:00

På Sundsvalls Gatufest har de kaninhoppning och på Dusit Zoo i Bangkok har de hundshow. Vill ni eller kan ni inte gå på någon av de två nämnda. Eller ni ska inte gå på någon av de två nämnda. Istället ska ni gå till Galleri Kontrast den 1 juli mellan 17-20. Det hade jag gjort om jag var hemma. Tar ni er dit kommer ni få se en massa intressanta historier bestående av bra bilder. Tjuvkika här.

Disciplin

2011-05-11T17:31:00.000+08:00

Det märks tydligt att det viktigaste är att ha en plan, att ha en slutpunkt för det man gör. Att bara driva runt resulterar sällan i något användbart. Det är där jag står nu, i planerandet, i att påbörja och slutföra. Det handlar inte om att vara kreativ det handlar om att vara disciplinerad. Kan man hitta disciplinen kommer resten på köpet.

Förföljd

2011-05-09T13:31:00.000+08:00

Vandra

2011-04-28T15:14:00.000+08:00

Jag vandrar gator upp och ner i jakt på bilder. Det går trögt. Bilderna vill inte komma. Jag antar att det handlar om att vandra på. Vara där, vara envis. Kanske kommer bilderna då. Frågor om att synas eller inte synas. Om att mötas eller att undvika. Det är tankarna. Samtidigt som dem trampas nya gator. Och tusentals människor passerar.

Konsten att sova.

2011-04-19T13:35:00.000+08:00

Har alltid varit avundsjuk på folk som kan somna var som helst. På bussar, flyg, tåg, bänkar, sängar eller soffor. Själv är jag dålig på att bara somna så fort ögonen sluts.

mat, mat, mat

2011-04-15T17:12:00.000+08:00

Det bästa med att äta med pinnar är att maten inte tar slut så fort.

Tycker Dylan att gatufoto finns?

2011-04-13T16:53:00.000+08:00

Vet inte om det finns något som kallas gatufotografi egentligen. Kanske finns det bara fotografi (punkt). Men om det finns tycks det vara där jag hamnat nu. Genren är inget jag tidigare sysslat med eller varit lockad av men just för tillfället är det mest det som bjuds. För jag antar att om det finns menar man ungefär "att gå ut mer eller mindre planlöst på gatan och fotografera" och det är det jag gör. Det är svårt. Svårt både att ta intressanta bilder och att motivera sig själv och att våga ta de intressanta bilderna. Men jag jobbar på och plötsligt en dag kanske en intressant bild är tagen, man ska aldrig säga aldrig. Och alltid stavas alltid med två L.

Veckans höjdpunkt blir fredag och Bob Dylan konsert. I övrigt arbetar jag mig så smått igenom landets maträtter. Inte jättetråkigt det heller.

Körkan

2011-04-07T23:21:00.000+08:00

Nästa plats till rakning är "Körkan". Inte bara som byggnad utan som större geografiskt område. Inte för att det inte händer något i körkan, det gör det. Alla har vi klätt upp oss i vita jeans (eller klänning) till skolavslutningen eller svettats fram lökringar inför det publika framträdandet i samband med konfirmationen. Vi ser även befolkningen döpas, giftas och begravas här i byns mest iögonfallande byggnad. Man förstår varför de byggde den där de gjorde, som en moralisk ordningsman skulle den se ner på byborna och förmana dem till ett moraliskt gott leverne. Tyvärr för dess egen skull har förmaningarna i långa loppet varit mer eller mindre verkningslösa. Men. Det är som sagt inte bara det den här texten kommer handla om.

Byggnaden tog sig tidigt in i våra medvetanden. Eller snarare det ljud som ljöd från dess ständigt flagnande vita torn. Körkeklockan. Klockan sex på kvällen ljöd den och vissa var då tvungna att avbryta leken, vilket bör ha inneburit att detta ljud kan ha förknippats med något inte alltigenom gott. Till er som inte levt då mobiltelefonen bara var något som fanns i rikas bilar och vägde flera kilo kan man säga att istället för att mamma eller pappa sms:ar er när det är dags att komma hem så ringde kyrkklockan istället.

Inte långt från kyrkan ligger Klockatjärn, en mytomspunnen vattenpöl som sägs vara bottenlös. Dess namn sägs ha tillkommit då kyrkklockan sänktes där under andra världskriget för att undvika nedsmältning. Huruvida detta är sant eller inte har jag absolut ingen aning om och ämnar heller inte ta reda på då sanningen är något högst sekundärt i detta fall. När man var liten var det därför främst en sak man tänkte på i samband med tjärnet; om nu det är bottenlöst var befinner sig klockan nu? För övrigt en sak jag fortfarande funderar över. Förutom detta har väl vattenhålet knappast haft någon betydelse för vår uppväxt i stort.

Störst roll i området har nog ändå körkebacken spelat under uppväxten. Backen vars fysiska egenskaper ändrats med åren. När man var liten var den brant och att dra upp "boben" efter att ha svischat ner var alltid en stor utmaning. Vi byggde hopp där vi flög längre än någon trodde var möjligt. Vissa av oss övade upp våra luntningsfärdigheter under kyrksöndagarna som vi sedan förfinade runt om i trakten. Men i takt med att vi växte på längden krympte backen och jag tycker synd om de som är små idag för det är nu inte mycket kvar av backens forna kraft... Frågan är om det ens längre ska kallas backe eller om den istället ska döpas om till "det lite sluttande området vid körkan". Det är väl något som i slutändan byalaget ihop med tekniskt kunnig expertis får ta ställning till.

Projekt

2011-04-05T13:30:00.000+08:00

För att alltid ha ett mål om jag tar med kameran ut har jag startat två miniprojekt som inte kräver några människor. Detta är ett av dem. Har ingen riktig koll på vad det är eller vad det är meningen att det ska bli. Kanske är det bara ett fantasifoster och tidsfördriv eller så är det djupt och svårt. Tror mest på det förstnämnda.

Ost eller inte...

2011-04-05T00:20:00.000+08:00

Känner frustration över bas utbudet av ost. Det som ligger på mackan kan knappast räknas som ost. Mer som platt portionsförpackat smör. Är det någon som har koll på mängden prästost man kan ta med genom tullen.

I övrigt. Allt gott.

På lyset

2011-04-03T23:12:00.000+08:00

Örnen har landat

2011-04-02T18:38:00.000+08:00

Med detta plan äntrade jag Singaporeansk mark. Förutom ett något bristfälligt underhållningssystem gick flygresan fint. Just nu sitter jag i vår gula soffa och tittar ut. Det känns bra. Inte så mycket den gula soffan dock, utan mer utsikten. Nu funderar vi på att åka förbi IKEA. Lägenheten är inte smockfylld med köksattiraljer precis men mer om sådant kommer ni kunna läsa om här i min och Linneas gemensamma blogg. För även om det är svårt att svara på vad "grunnat" är så vet jag att det inte är någon inredningsblogg. Så bilder på lägenhet och liknande kommer hamna där.

Innebandy Aik-Falun

2011-03-31T17:54:00.000+08:00

Några jubelbilder mitt i flyttstädet. Falun i rött vann mot AIK och gick till semifinal efter straffavgörande. Blir mest jubel och depp från sådana matcher.

Hit

2011-03-31T01:26:00.000+08:00

29,2% grått

2011-03-29T21:39:00.000+08:00

Så ter sig livet när det är 29,2% grått ute.

Att sälja eller inte sälja.

2011-03-29T06:16:00.002+08:00

Jag får betalt per såld bild när jag plåtar sport åt Pic-Agency. Så varje gång jag jobbat letar jag runt på nätet och dagen efter går jag upp på stadsbiblioteket och skummar igenom tidningarna för att se om någon bild finns med.

De här uppslagen är från de senaste dagarnas jobb och är bilder jag tagit (undantaget den mindre bilden i Sporbladet). På basketen var jag ensam fotograf bortsett från lokaltidningens utsända och visste att UNT var intresserad av bild. Men på hockeyn var det fler fotografer på plats. Minst sagt. När man konkurrerar med Scanpix, Bildbyrån och andra gäller det att ha någon slags plan. Min brukar vara att så ofta det är möjligt inte stå på samma plats och att försöka leta andra vinklar eller koncentrera mig på annat än rena action eller jubel/depp-bilder. Det är rätt så kul att jobba på det här sättet att försöka hitta bilder man tror säljer, välja vinkel. Ibland lyckas det och ibland inte.

Semifinal

2011-03-28T21:58:00.000+08:00

Semifinal 4 mellan AIK och Färjestad i Globen. AIK förlorade och åkte ur årets slutspel.

Flyttdags

2011-03-26T20:21:00.000+08:00

När väl solen bryter igenom lämnar vi in medborgarskapet och åker. Imorgon respektive på fredag flyger vi till Singapore och tänker stanna i två år.

Vi är lite sent ute men är det någon som fortfarande inte planerat sin lördagskväll finns det gratis vin hemma hos oss.

2011-03-22T20:04:00.002+08:00

2011-03-22T04:47:00.002+08:00

Royal Palace Sprint

2011-03-17T15:30:00.000+08:00

Skidåkning vid det kungliga lilla residentet (övernattningslägenheten) i huvudstaden. Första gången jag plåtar längdskidåkning på riktigt. Det var ruggigt svårt måste jag säga. Svårt att veta var man ska stå och ständig beslutsångest för att man står på fel plats, svårt ljus, fotoplatser som inte är belägna där man önskar att de låg och framförallt jag själv som inte vet var jag bör stå eller vilken typ av bilder jag ska ta. Det slutade med att jag höftade fram ett gäng bilder på känn och åkte hem och tryckte en pizza.

Samma utsikt som Stålmannen.

2011-03-14T21:02:00.000+08:00

Ett vårigt Sverige från ovan jord. Alla plan lyckades lyfta, flyga och landa utan missöden så nu är vi tillbaka i Svea rike. Här väntar tandläkaren på att gå igenom min mun tand för tand. Ett möte jag skjutit upp i 10 år men som oundvikligen kommit närmare för att slutligen vara här. Passade på att sluta snusa också. Inne på min nionde snusfria dag. Går väldigt bra än så länge. Utan snus försmäktar vi förvånansvärt lite på denna halvö, som man säger.

Sen sist

2011-03-10T23:49:00.000+08:00

Så där. Sista dagen imorgon på den här Singaporeresan. Slutet av veckan har spenderats på Sentosa. Att bo här är lite som att befinna sig i en låtsasvärld bara bestående av renlighet och vänlighet. Allt är otroligt tillrättalagt skulle man kunna säga. Proffsigt men inte alltid så spännande.

Vissa saker fascinerar. Som att folk älskar att fotograferas med diverse överdimensionerade godisdräktsklädda mänskliga reklampelare.

Linnéa har varit sjuk hela sista delen av resan och inte lämnat rummet. I och med det har vi blivit tjenis med room service telefonisten. Och jag har ätit många ensamma middagar på diverse restauranger. Bottennappet var definitivt när de flesta ställen hade börjat stänga och det jag fick fatt i var friterad svamp och bläckfisk. En icke alltigenom bra upplevelse.

Bortsett från det kulinariska bottennappet, som beskrivits ovan, har min vecka varit riktigt bra.

Något som jag missade men som tydligen pågår varje kväll här (förutom just ikväll då det ställdes in) är en föreställning med två jättelika mekaniska tranor. Se länk här. Måste någon gång se vad meningen med det där spektaklet är. Nåja nu har jag ju något att se fram emot.

Imorgon ska vi kolla på de lägenheter vi väljer mellan och förhoppningsvis vet vi var vi kommer att bo framöver. Men först en härlig flygresa hem. Då ska jag ägna 13 timmar till att fascineras över den lilla skärmen i sätet framför som är en liten multimediamaskin som helt och hållet ensam har ändrat min inställning till att flyga. Från en 1:a på "hurkulärdetattflygaskalan" till en 3:a. Vive la revolution.

Singapore del 3

2011-03-07T23:55:00.000+08:00

Idag har undertecknad åkt runt med mr Toh och tittat på lägenheter och fortsätter med det imorgon. Linnéa har halvkrasslig kämpat sig igenom första konferensdagen. Då får man frukt på sängen. Imorgon byter vi hotellet inne i centrala Singapore mot ett annat hotell ute på en ö. Denna ö väntar jag med spänd förväntan på att vandra runt på, kolla här. Annars var dagens höjdpunkt för mig lunchen. Eller en del av lunchen, den delen som såg ut som friterade neontetror och smakade riktigt gott.

Mer Singapore

2011-03-06T22:41:00.000+08:00

Hade tänkt att bjuda på lite fler bilder idag (ja gratis om någon smålänning undrar) men tji fick ni. Imorse valde jag omedvetet att rationalisera bort tyngden av minneskortet i kameran. Så med en några gram lättare kamera fick jag äran att snedbelasta ryggen idag. Kanske räddade min Ischias-nerv men det lämnade er med inte så många bilder. I slutändan tycker jag nog inte det var värt att bära runt på en kamera som inte sparar bilderna man tar.

Istället får ni med ord beskrivit dagen för er. Vaknade, åt grym frukost på hotellet, sov lite efter frukost, testade tunnelbanesystemet, kollade på områden vi kan tänka oss att bo i, åt lunch, Linnéa lyckades välja godast lunch, åkte lite mer tunnelbana, förbryllades massor av gånger över hur rent det är, diskuterade om vi det var tuggummifläckar på trottoaren, vilade (Linnéa jobbade och jag vilade), drack kaffe, vandrade i köpcentra, vilade, gick ut och åt, drack kaffe, och nu sitter jag här. Linnéa har gått och lagt sig för hon ska upp på någon konferens medan jag förhoppningsvis ska ut med Mr Toh och kolla lägenheter. Vet ni förresten hur många skämt det går att komma på om namnet Toh. Många.

Singapore

2011-03-05T16:18:00.000+08:00

Nu är vi framme i Singapore, köpcentrens förlovade land. De är överallt dessa gigantiska gallerior. Har inte hunnit utforska några stora delar av staden än men det verkar lovande.

Det roligaste som hänt än så länge var när jag läste i magasinet "The Economist" som fanns på hotellrummet. Däri är det en artikel om IKEA och hemligheten bakom deras framgång. Enligt artikeln beror den på att sparsamhet finns djupt rotat i IKEAS företagskultur. Och VD:n Ohlsson spårar denna snålhet tillbaka till företagets småländska rötter. Visst skojar vi om smålänningars snålhet, men det är inte vad som är kul i den här artikeln. Det roliga är att enligt den är småland en fattig region i södra Sverige där invånarna är kostnadsmedvetna och mycket duktiga på att klara sig med små resurser. Så min fråga är ska vi starta en insamling till småland? Kanske behöver de matförsändelser eller kläder? Finns det fler fattiga regioner i landet? Hur är det ställt med närkingarna eller jämtlänningarna? Och framför allt skäms jag över min okunskap. Har i alla år trott att smålänningarna varit snåla utan anledning. Men nu förstår jag.

2011-03-03T18:20:00.000+08:00

2011-02-26T00:26:00.002+08:00

Bildbonanza

2011-02-25T18:52:00.001+08:00

AIK- Färjestad var en riktigt rolig match. Målvakterna lekte arga leken på mittplan. Alla väntade på att de skulle börja veva men det stannade vi arga blickar och fula ord. Handskar kastades på andra håll så man trodde att man var i 1800-talets England. Allt som allt en händelserik afton.

2011-02-24T19:28:00.002+08:00

Två slagna hjältar.

2011-02-23T21:41:00.000+08:00

Den äldre damen i trapphuset tycker det är för kallt. Närapå hälsovådligt. Jag lovade att en vecka till behöver du stå ut, sen vänder det. Fast jag vet inte om det verkligen stämmer. Har jag lurat den gamla damen att plocka fram vårkappan alltför tidigt? Jag förstår henne om hon börjar misströsta. Jag gillar kylan och brukar välkomna den. Men någonstans har den vunnit över mig i år med. Jag och damen är två slagna figurer. Vi har förlorat mot vintern. Men däri står vi i alla fall enade. En liten tröst i nederlagets stund.

DIF-FHC

2011-02-22T21:31:00.000+08:00

Matche mellan Djurgården och Frölunda. Frölunda har det tungt och åkte på storstryk med 5-1. Blev tyvärr mycket jubelbilder från matchen och ingen riktigt klockren sådan heller. Men tycker ändå jag blivit lite stabilare och även om ingen bild känns klockren så får jag ändå med mig bilder som funkar vilket är skönt.

"Hallen" en inte fullt så kort presentation.

2011-02-21T21:16:00.000+08:00

"Hallen" som den kort och gott kallas i folkmun (eller "ladan" som dock är en modern företeelse och inget jag ställer mig bakom) har inte alltid funnits. Även om man lätt kan tro det. Om jag letar bland skrotet som samlas bak i huvudet minns jag, eller tror mig minnas, en tid innan "hallen". En tid då dungen bredde ut sig likt Amazonas nedanför den röda tegelbyggnaden känd som skolan. På skolgården fanns den lutande landhockeyplanen man fick tillgång till som mellanstadieelev och som ledde ner till den plats som senare kom att bli idrottshallens hem. Byggnationen av detta idrottsmecka är förmodligen den enskilt viktigaste händelsen i Öxabäcks moderna historia. Den har blivit en sak att enas kring och att växa upp i. Även om "Hallen" då och då fått känna på någon idrottsutövares vrede och blivit lämnad med ett hål i någon av de alltför sköra väggarna (personligen misstänker jag en på tok för ekonomisk finansiär som sparat in både på väggar och tätning i tak) har de flesta älskat denna plats.

Under skoltiden gjorde man allt för att gömma sig kvar i denna gigantiska lekplats efter skolgympan. När vaktmästaren klampade in för att låsa gömde man sig så gott det gick. Ibland lyckades det, ibland blev vi utvisade till den inte längre lika spännande byn. Just vaktmästarna var vår ungdoms nemesis, vår ärkefiende. Det var vi mot dem. Ungdomen mot ålderdomen. Det fria sinnet mot dem som ville låsa. Vi var Peter Pan som försökte klamra fast vid landet Ingenstans med Kapten Krok ständigt vakandes och lurpassandes bakom nästa hörn. Missförstå mig inte nu jag hyser inget agg mot dessa vaktmästare. Istället tackar jag dem. För en plats som inte är värd att låsa är knappast värd att försöka ta sig in i. Oftast var nog jakten på sätt att ta sig in till och med det som verkligen var värt något.

Även om det som syntes utåt och vad jag tror de flesta förknippar Öxabäck och "Hallen" med är idrotten är det inte främst det som den här egentligen fula plåtlådan bidragit med. Det har varit vår fritidsgård som format och skapat min och senare generationers "Öxabäckare". Under uppväxten och i vuxen ålder har jag ofta hört stadsbor och inte så stora städers stadsbor berätta om sina fritidsgårdar. Jag erkänner att jag alltid varit avundsjuk på detta. Jag har också velat ha en plats som format mig, en plats där "det" hände. Det var först sent i livet jag kom på att denna plats verkligen existerade. Det var "Hallen". Det var här vi som unga gjorde våra upptäckter om det andra könet, återigen tack vare den något väl ekonomiske finansiären som lägligt nog inte ville betala för en dörr som gick hela vägen ner till golvet mellan de båda duschutrymmena. Uppfinningsrikedomen för att åstadkomma detta tjuvtittande finner förmodligen bara sin like i Wreslebommens förmåga att med moped åka max antal mil på en tank bensin.

Vi var stolta över att gratis lyckas ringa 071-nummer på mynttelefonen för att i nästa ögonblick generat lägga på. Vi var glada över parkeringsplatsen som dubblerade som inlinehockeyplan. Vi såg med avund på Thed´s vulkanskydd och vi avskydde likt alla i byn IBK Lidköping. När vi var inne och sköt under periodpauserna på det ofta alltför hala golvet drömde vi alla om att en gång springa ut på planen med Survivors, Eye of the tiger skrålandes ur högtalarna.

Så finns du där ute någonstans du alltför ekonomiskt sinnade finansiär vill jag ärligt tacka dig för åren som gått, de har varit fina år. Samtidigt hoppas jag att du lyckades spara såpass med pengar att du kan hålla "Hallen" vid liv flera år framöver.

2011-02-18T21:42:00.001+08:00

Vissa kallar det världens vackraste plats och tror vad de sagt ska glömmas bort. Det kommer aldrig glömmas. Till tidens ände ska vi minnas och påminna. Det är viktigt. En del av historien.

Uppsamlingsheat

2011-02-18T16:16:00.001+08:00

En basketmatch mellan Solna och Uppsala. Ett Stockholms derby som gick lugnt till men där AIK fick se sig besegrade på sin födelsedag. Samt en hockeymatch mellan Södertälje och Luleå. Det var det hele för nu. Nästa vecka bjuds det på mer hockey. Men innan dess ska jag försöka hinna med att presentera ännu en av de platser som är Öxabäck. Se det inte som ett löfte. Snarare ett kanske.

Stormästaren

2011-02-15T06:37:00.001+08:00

Här är han stormästaren, vinnaren i, vart är vi på väg. Oraklet från Nordmaling, Västerbottens egen

Connaisseur de connaissances. Johan från Engmanska tornet.

Bildernas betydelse var att; Pierre Lindstedt medverkat i filmen Ådalen 31. Militären sattes in för att stävja upproret och sköt ihjäl fem personer. Timmer, pappersmassaindustri och sågverk var en viktig faktor i Ådalen och Ådalshändelserna. Bilden på Lars Ohly är med för att det var ett arbetaruppror som mynnade ut i strejker samt att vänsterpartiet bildades den 13 maj 1917 ur en splittring inom Socialdemokraterna. Och just den 13 maj, fast 1931, var det datum då ett 60-tal strejkbrytare ankom för att lasta fartyg åt Graningekoncernen vilket väckte ilska hos de strejkande arbetarna och innebar startskottet för de kravaller som ledde fram till skotten i Ådalen den 14 maj.

Så var det med det. Glöm aldrig Ådalen!

Vart är vi på väg?

2011-02-10T15:29:00.001+08:00

Likt "På Spåret" söker jag ett område. Den första att komma med rätt svar blir "grunnats" förste stormästare och har fritt fram att använda titeln i sitt CV.

Dilemma

2011-02-08T15:26:00.001+08:00

Bollen tog i ribban och studsade vad det verkar i mål. Domaren dömde inte mål. Det var en träningsmatch så det är inte superviktigt. Men. När jag sitter där på linjen joggar den assisterande domaren förbi i sakta mak. Han frågar om jag fick någon bild på situationen och om jag såg om det var mål eller inte. Jo, sa jag. Det var mål. Borde jag sagt det? Frågan har dykt upp i efterhand. Borde jag ha sagt, nej jag fick ingen bild. För att bespara domaren det faktum att han missat målet. Som sagt var det ingen viktig match. Men säg att det varit en avgörande match och domaren ställt frågan. Är det min roll att agera moralisk målkamera eller ska man hålla tyst under matchen? Tänk om domaren, om man säger något, försöker kompensera för det missade målet. Det kan innebära att en fotograf är med och avgör t.ex Allsvenskan i fotboll. Jag skulle nog hålla tyst nästa gång. För säkerhets skull.

Handboll

2011-02-07T22:47:00.001+08:00

Handbollsmatch mellan Hammarby och GUIF.

Gösta

2011-02-05T00:00:00.000+08:00

Det här är Gösta om ni klickar på bilden får ni se ett bildspel.

Alla dessa kort.

2011-02-04T00:44:00.000+08:00

Sen idag kör jag bil under mitt nya namn. Nu ska bara resten av plastkorten man förfogar över bytas ut. Det är en djungel därute. Plastkort till höger och vänster. Nästan, men bara nästan, fast ändå inte alls, längtar man efter ett Orwellskt samhälle där staten vet allt och bara skickar nya kort till dig. Tror dock jag skiter i att byta ut mitt HM-kort jag vid något svagt tillfälle skaffat. Överhuvudtaget är nog oddsen för att jag skulle hitta det lika små som att jag skulle hitta mitt ICA-kort eller mitt CSN-kort. Kanske ändå har jag tappat bort så många kort att det inte blir så farligt ändå. Den som säger att det lönar sig att ha koll på sina grejer visste nog knappt vad den talade om.

2011-02-03T19:40:00.002+08:00

2011-02-02T19:44:00.000+08:00

Idag slipper ni spelbilder från en hockeymatch. Men. Ni slipper inte hockey.

I helgen byter vi sport så då slipper ni hockey. Istället blir det handboll och fotboll.

Man kan kanske lätt tro att jag är en sportfantast. Det är jag inte. Jag tycker det är fantastiskt att plåta sport men jag tittar nästan aldrig annars. Undantaget är väl när det är OS eller någon landskamp.

Sådär nu fick jag in 10 sportrelaterade ord på detta korta inlägg (11 med det sista). Önskar mig en synonymordbok i Kyndelsmässopresent.

Mer hockeybilder.

2011-02-01T21:48:00.000+08:00

Ännu mer hockeybilder. Säg till om ni tröttnar. AIK mot Färjestad plåtat för Pic-Agency, precis som de andra matcherna senaste tiden. För mig var det rätt stor omställning att fota för byrå istället för tidning. För tidningen fanns ofta en vinkel att luta sig mot. Någon spelare eller händelse. Man visste oftast ungefär vad som gällde, antingen på förväg eller efter matchen. Nu gäller det själv att värdera vilka händelser och vilka spelare som behöver finnas på bild. Speciellt de matcher det inte händer något speciellt blir det extra problematiskt. Börjar lära mig lite så sakteliga och urvalet går bättre och bättre.

2011-01-31T23:40:00.000+08:00

Bygdegår´n, en kort presentation.

2011-01-31T19:26:00.001+08:00

Uppe på den lilla köllen tronar den, Bygdegår´n, byns nav. Ett nöjespalats, ett syndens näste. Den har sett mycket genom åren. Men lika outtröttligt står den kvar redo att fostra nästa generation i allt från skytte till vuxenlivets plus och minus. Här huserade diskjockeys på låg och mellanstadiediscon. En svårflörtad publik trängdes längs väggarna. Killar på ena sidan och tjejer på den andra, försynt spanandes över golvet efter det mod som krävdes för att bjuda upp. De som vågade dansade med sidstegs-teknik, en häl mot nästa i en upprepad rörelse.

Tiger Power hade sin vad jag vet enda spelning i dessa ändamålsenliga lokaler (obekräftad uppgift byggd på ren spekulation och ett romantiserande om att jag fick bevittna denna enda spelning).
Det enda band jag varit med i, "Tutti Frutti", spelade aldrig här. Å andra sidan spelade vi inte någonstans, vi rörde aldrig några instrument. Vi samlade kapsyler och det gjorde vi jävligt bra.

Man växer upp och blir äldre. Discon på nedervåningen byts ut mot fester på ovanvåningen. Godis och läsk byts ut mot starkare läsk. Man växer upp, blir äldre, får flytta upp en våning.

Bygdegår´n tar hand om oss från tidig ålder ända upp till gamla dagar. Lågstadie-disco, bröllopsfester, 50-års kalas, 75-års kalas. Det finns ingen tid som inte är bygdegårds tid.

Fredag för f*n.

2011-01-29T01:02:00.000+08:00

Det är ju fredag. En dag man borstar tänderna tillräckligt sent för att märka att vin och pepsodent inte gifter sig i munnen. Hade det varit sommar hade hamburger- och smålandsöldoft spridit sig från hagavallen. Vi är snart där, det ljusnar. Snart vaklar vi hem när fortfarande solen är uppe. Clowner befolkar jorden och alla är röda om näsan. Eldkvarn har flyttat in och tar rollen som husgud ett tag. Det är ju fredag.

Ett försvunnet huvud sökes.

2011-01-28T21:22:00.001+08:00

Hockey igår igen. Första gången en puck var nära att träffa mitt huvud och min nya fina röda hjälm. Som tur var såg jag den tidigt och kunde ducka.

Det kändes som att jag inte missade några viktiga situationer igår vilket var skönt. Matchen i sig var ett sömnpiller men det spelar mindre roll när det känns som jobbet går bra.

Det stora frågetecknet är dock vad som hände med SSK:s målis huvud, det var borta när slutsignalen gick. Det måste vara svårt att stå i mål utan huvud. Lite som att äta semlor utan mun.

2011-01-27T23:02:00.000+08:00

Band

2011-01-27T18:54:00.001+08:00

Ibland fastnar man i manér som i somras när de här bilderna togs. Ett, tu, tre så hade jag gjort samma sak så fort något band skulle porträtteras. Just nu är jag inte orolig att det är något som kommer förfölja mig livet ut. Men grundpoängen är ändå att jag måste vara uppmärksam på att inte fastna i något för att det fungerar en gång.

Banden på bilden är uppifrån; Yellow Rat Bastards, D2M och Degeneration.

2011-01-26T23:58:00.002+08:00

Libanon

2011-01-26T19:24:00.000+08:00

Det är oroligt igen i Libanon. Kampen om makten går vidare. Kvinnan på bilden träffade vi i det palestinska flyktinglägret Beddawi i norra Libanon. Det var dagen jag drack så mycket kaffe att urinet förvandlades till sirap. Gästvänligheten vet inga gränser och jag hoppas innerligt de ska förskonas från mer våld och osäkerhet.

2011-01-25T20:01:00.000+08:00

Innebandybilder

2011-01-24T16:51:00.000+08:00

Bilder från derbyt mellan Caperiotäby och AIK. Matchen vann AIK.

2011-01-21T20:50:00.002+08:00