Illaluktande jag.

Det har varit en annorlunda dag på många sätt. Jag har suttit och småskrattat till en bok om myteorier, vilket jag inte trodde var möjligt. När den var slut gick jag på toa, efter ett tag ringer det på dörren. Det ringer sällan på dörren oanmält. Jag skyndar mig och hinner öppna innan personerna utanför har gjort en Elvis och lämnat byggnaden. Utanför står tre likadant klädda myggkontrollanter redo att undersöka lägenheten i jakt på myggvänliga platser. En kvinna går runt i lägenheten och lyser med ficklampa i hörnen och påpekar att vi måste byta blomvattnet varje dag. Hon sticker också snabbt in huvudet på toaletten vilket kändes, måste jag erkänna, lite jobbigt eftersom det inte luktar bara rengöringsmedel. När hon är klar tar jag på mig träningskläderna för att ge mig ut i parken på en löprunda. Jag rotar upp lite illaluktande persedlar ur tvättkorgen. Men tänker jag, det är nästan aldrig någon annan i hissen. Trycker på hissknappen, den kommer och inne i den står tre personer, det står sällan tre personer i hissen när jag ska åka. Dörrarna stängs och jag känner hur mina träningskläders doft krymper utrymmet och det känns som att lukten bidrar till en något stel stämning. Nu är jag ren och luktar gott men då är det inga besökare som ringer på dörren och hissen är tom. Imorgon ska jag åka upp och ner i hissen hela dagen nedsprayad av rosendoftande parfym. Jag ska döda bilden av mig själv som den illaluktande hissresenären.

Min bror, timmerbilsförarn.

Min bror kör timmerbil, ett par gånger har jag orkat åka med (att jag inte orkat oftare beror på att arbetstiderna inte är optimala för min biologiska klocka). Till saken hör att jag är rädd för de flesta motorfordon som inte är personbilar. Främst för motorcyklar, jag kan inte hantera dem. Ungefär hälften av gångerna jag kört moped eller motorcykel har det slutat i smärre olyckor. När jag var ung, hade inte fyllt femton, fick jag testa min kusins moped på skolgården hemma. I full sula körde jag rakt in i en annan stackars mopedist och med en vurpa till följd som hade gjort varenda stuntkoordinator i Hollywood stolt lyckades jag ändra utseende på både mig själv och mopeden. Ångesten över att h aförstört mopeden gjorde att jag övervägde att grava ner mig bakom affärn men jag kom över det, precis som man kommer över det mesta. Nästa steg i min korta och olyckliga tvåhjulskarriär kom när jag fick äran att köra min brors trialmotorcykel. Efter 20 meter petade jag i fel växel gasade och slog bakut. Den här gången ändrade jag bara trialens utseende, min egen krokiga näsa klarade sig oskadd. Tror aldrig jag kommer försöka köra igen hur gärna jag än vill, eller rättare sagt jag vill inte alls men ni förstår min poäng. Ibland måste man inse sina begränsningar och detta är nog ett praktexempel på det. Men då och då får jag som sagt möjligheten att åka timmerbil och eftersom jag inte är den som kör är risken att köra omkull med lastbilen minimal. Själv blir jag nästan som ett liten barn och tycker det är ett spännande äventyr att åka runt på de leriga och alldeles för smala skogsvägarna. Jag spänner och får handsvett mig varje gång en plats dyker upp som jag inte förstår hur vi ska komma vidare ifrån, en backe eller ett krön där den 50 ton tunga bilen ska krypa över. Dessutom är det fint att sitta mitt i skogen och äta svettiga ostmackor i en varm lastbilshytt, prata skit med en trevlig bror och hoppas att en älg ska dyka upp. Här kommer några bilder.

Bilddiskussion?

Internet är just nu mitt primära fönster till fotovärlden. Där finns bilder, miljoner och åter miljoner bilder. Men ändå är det ett inte helt friktionsfritt förhållande vi har, jag och den ack så vida webben. Jag saknar diskussionen. Det är klart det diskuteras kring bilder men ofta går diskussionen ut på att berätta vilken fantastisk bild man just sett och det är klart, det finns många fantastiska bilder. Men är det utvecklande? Jag tycker inte det, risken är att det istället formar en ryggdunkarkultur. Det är klart det är kul att höra om någon uttalar sig positivt om något man gjort men det bidrar knappast till vidareutveckling. Kanske är problemet just den mängd bilder som pumpas ut, kanhända dränker de ens vilja, kanske det väldiga systemet äter upp varenda ansats till nyttig kritik. Kanske är inte internet rätt forum, med tanke på att galla som spys ut i kommentarsfält kan man ju misstänka att så är fallet. Samtidigt hoppas jag att det evigt växande utrymme som finns där ska tillåta även nyanserad och nyttig kritik att finnas till. En annan möjlighet är att jag har fel från början, i så fall är jag tacksam om någon vill visa mig vägen till platsen jag söker. Annars kommer jag stå här och trampa i all evighet, jag behöver diskussionen och pressen att producera något bättre, eller något bra överhuvudtaget.

Juholt, socialdemokrati och cheddarost

Cheddarosten är god men svårhyvlad. Det är som livet, gott, men ibland svårhyvlat. Just nu är det för mig personligen mest gott.

Tänker på Juholt och hans kortvariga tid vid makten. Slutet på historien kändes ofrånkomlig. Som att hela skeendet var förutbestämt från start. En historisk parantes på många sätt. Framtiden förr Socialdemokraterna känns oviss. Vet inte om Löfven är den "frälsare" partiet verkar behöva. Visst verkar han vara vad man skulle kunna benämna som en klassisk sosse, frågan är väl om det är vad som behövs. Vi behöver ett alternativ till smygdemonteringen av samhällets gemensamma skyddsnät som tyst pågår. Ibland känns det som att välfärden får stryka på foten för några ynka kronor extra att shoppa för varje månad. Det är inte vackert.

Sossarna i sin nuvarande form är knappast ett alternativ. Just nu är jag inte säker på att politiken alliansen för skulle ändras nämnvärt om Socialdemokraterna vann valet Tyvärr verkar det gamla arbetarpartiets interna system på många sätt motverka den utveckling som de så fruktansvärt mycket behöver. Det är som om de kvävs under sin egen tyngd. Nog om det nu det är en svårhyvlad fråga.

Bilden då. Den är från ett regnigt Chinatown här i Singapore. Just nu är jag egentligen inte ens en del av den välfärd jag pratar om, men jag kommer bli igen och då hoppas jag den fortfarande existerar.

The Chinese New Year in Singapore

I Chinatown, Singapore, firades i helgen och måndag, tisdag det kinesiska nyåret. Det var mycket färg, fyrverkerier, apelsiner, mat och regn.

Chinese New Year, Singapore.

Kinesiska nyåret var blöt, på två sätt. Blött och blött. Det small och blixtrade i klara färger sen skingrades massorna. Singapore hade givetvis beordrat ut alla landets kravallpoliser, bara utifall. Detta ett av världens säkraste land tar alltid det säkra före det osäkra.

Det var en trevlig kväll, en upplevelse utöver det vanliga. Imorgon ska vi ge bort Mandariner.

När regnet kom

Mitt på dagen fastnar värmen på huden. Som en igel sitter den där och suger musten ur mig. Jag har blivit motståndskraftigare men längtar efter regnet. När himlen mörknar och blixtarna syns, långt, långt bort, då vet man att räddningen är nära. Sen kommer regnet. Som miljoner och åter miljoner droppar. Det är en fantastisk tid på dagen när det händer.

Journalistik och sanning.

Med anledning av den HÄR händelsen har en debatt drgit igång om journalistisk moral. Det handlar om hur man ska agera under svåra situationer, som t ex i detta fall då det inbegriper en mördad 15-årings begravning. Bildjournalisten Dag Ankersen skriver i en krönika att han, citat "Men mest illa mådde jag när jag såg er, kära kollegor....." Han hävdar att vissa agerat oemaptiskt i jakten på bilder. Maria Rydhagen svarade i en krönika i Kvällsposten med att, citat, "Men det borde ha stått: Mådde illa när jag insåg att jag inte passar för mitt jobb" hon menar alltså istället att Dag Ankersen inte är gjord för att vara bildjournalist, att han inte vågar ta vad hon kallar "den bästa bilden". En annan fotograf som var på plats, Daniel Nilsson, har berättat om sin bild av händelsen.

Vem har då rätt? Svaret enligt mig: alla och ingen.

Att säga vem som har rätt och fel i frågor som denna är omöjligt, det är två verklighetsuppfattningar i vilka båda hävdar sin verklighet som legitim. Jag kommer inte skriva mer om händelsen i sig eller om vissa fotografer agerat på ett omoraliskt eller oempatiskt vis. Jag var inte där. Vad som är intressant här är hur begrepp används, begrepp som verklighet, nära, bra bild, avstånd, närgångenhet och hur dygder som empati, objektivitet och sanning tolkas och förstås.

Jag tycker både Ankersen och Rydhagen missar målet i sina krönikor, de använder personpåhopp, exemplifierade i citaten ovan, för att befästa sin världsbild. Vad de båda missar är att det är just deras världsbild, den uppsättning värderingar, etiska synsätt och sociala bakgrund som gör att de tolkar situationen så olika. Att två personer person upplevt en händelse på samma plats, vid samma tid, betyder inte att deras berättelse kommer vara likadan som den andres.

Daniel Nilsson skriver två intressanta saker i sitt inlägg, dels om att våga gå nära om att gå nära för att visa att han var där. Det är viktigt, att visa att man är där, att inte gömma sig. Att vara nära är inte samma sak som att tränga sig på, att vara nära är fint. Risken att man uppfattas som påträngande kan säkert till och med minska om man vågar går nära och visa sitt deltagande. Det viktigaste blir att aldrig agera utan empati eller utan förståelse för de som är drabbade.

Det andra han skriver är, citat; "Jodå, vi visar respekt men att skriva krönikor som den i SkD leder bara till en sak. Större hat mot journalister och fotografer som försöker göra sitt jobb, och visa verkligheten". Det jag finner intressant och värt att diskutera här är begreppet verklighet. Det är vad hela diskussionen handlar om, värdet av att tolka det som det pluralistiska och mångfacetterade begrepp det är. 

Ofta har man hört oss journalister säga, vi är här för att visa verkligheten, jag har sagt det själv många gånger. Vems verklighet? Vi är inte objektiva. Vi är dock medvetna om att vi bör vara objektiva, vilket i sig är en förutsättning. Men. Vi är inte helt objektiva och jag menar att vi inte bör eller kan vara det heller. Hur gärna vi än vill så är vi färgade av vår sociala miljö och de värderingar som följer med det. En fotografisk bild är inte sanning per se, det är en version av sanning, ett rektangulärt stycke värdering och känsla av en viss situation. Vi är selektiva i vilka situationer vi avbildar, i vårt slutgiltiga urval och i vilka känslor vi vill att bilden ska förmedla. En bild ser inte alltid ut så som verkligheten gör men den innehåller ofta fotografens upplevelse av en situation och de känslor som fotografen känt och vill förmedla. Det är viktigt att journalister är medvetna om att den bild som de ger av ett visst tillfälle kan uppfattas olika och att vad de upplevt i en situation inte är detsamma som alla andras upplevelse.

Det är viktigt att journalister bidrar med sin världsbild och det är viktigt att fotografer tar bilder som berör och som vill berätta en historia. Man ska dock vara medveten om att denna historia är en liten del av en uppfattad verklighet och att det finns fler versioner. Lika viktigt är det att media befolkas av personer med olika bakgrund och därmed socialt arv, att det finns en medvetenhet hos alla att situationer uppfattas olika och att våga ta en diskussion kring det.

Till sist vad är en "bra bild". För att vara tjatig, en bra bild är olika för olika människor men jag tror att vissa saker är universella. En bra bild vill berätta något, den är en produkt av fotografens värderingar och känslor. Den är nära och nära i det här fallet har inget med fysiskt avstånd att göra, det handlar om att ha förtroende av den eller det som avbildas och förtroende får man inte genom att gömma sig. Samtidigt är den inte förnedrande för de som avbildas, utan är en produkt av förtroendet. Jag tror att en riktigt, riktigt bra bild inte kan vara objektiv i den mening att den är fri från ställningstagande eller ideologi. Det är inte ett utsnitt ur en allmängiltig verklighet utan ett utsnitt ur en personligt upplevd verklighet och i den finns en vilja att berätta om denna verklighet. Många av de bästa bilder jag sett är antingen personliga och berättar något om fotografen eller så är de fulla av övertygelse att berätta om orättvisa och förtryck.

Kritik mot journalistik och journalister kommer alltid finnas, det är olyckligt när den tar uttryck som är våldsamma eller hotfulla. Likväl kommer det alltid att finnas journalister som går över gränsen och som saknar medmänsklighet. Det viktiga är att alla inblandade försöker förstå och diskutera varandras olika verkligheter. Journalistik är viktigt och dess granskande och berättande om omvärlden ska inte underskattas. Den kan också vara farlig när den ser sig själv som bärare av en för alla giltig eller sann bild av verkligheten.

/Mathias Bergeld

Mardröm

Var precis och såg Flying Swords of Dragon Gate för att jag trodde den skulle vara lika bra som Crouching Tiger, Hidden Dragon och House of Flying Daggers. Jag hade fel. Allt det som var vackert med de sistnämnda hade försvunnit och kvar var en specialeffekts-sörja. Jag minns de två andra som lågmälda och vackra. Tog man bort alla knivar och vapen var det som att se en dans i fantastiska miljöer. Handlingen minns jag inte så mycket av men det visuella intrycket har fastnat. Men men, sånt är livet man vinner ibland och förlorar ibland.

Annars intet nytt på östfronten. Jag ägnar dagarna åt att skriva uppsats och hann att skicka in några bilder till Årets Bild. Det var ingen svår urvalsprocess i år eftersom det jag skickade in var det enda som jag hade som inte fortfarande är pågående arbete. Jag hyser inga förhoppningar, men det är kul att skicka in något och nyttigt att summera året.

Jag sover ibland också. Härom natten hade jag en mardröm. Jag var på Bergsåkerstravet och vi skulle köpa mat och dryck. I fickorna hade jag fyra mobiltelefoner och en surfplatta. Man var tvungen att betala med lösa pengar, jag hade inga. När jag skulle gå att ta ut pengar såg jag att det brann i en stor röd ladugård. Jag plockade upp en telefon för att ringa brandkåren men fick upp fel. Stack ner handen igen och fick upp min, men skärmen förblev svart när jag tryckte. Ner igen för att plocka upp en tredje men också den var helt död. Paniken växer och jag tar fram min egen igen men inget händer. Ögonlocken blir tunga och jag kan inte se ordentligt. Paniken växer. I periferin hör jag sirener och förstår att brandkåren är på väg. Jag säger till mig själv att jag måste därifrån. Kan inte sitta kvar när de kommer och inte ha ringt. Reser mig upp och ser fortfarande bara suddigt. Benen bär inte och klumpen i magen växer. Jag vaknar.

När jag vaknar tänker jag att är det de här som är mardröm anno 2012. När jag var liten drömde jag om vargar som jagade mig. Det var på den tiden när fast telefoni härskade enväldigt. Och mobiltelefon inte hade gjort intrång i ordlistan.

En Thåströmsk dag.

Dagen har gått i en Thåströmsk skala av svart. I landet fyllt av skjortor och svarta byxor ilade de runt, bankmännen. Regnet strilade ner över skyskraporna innan det landade på skjortärmarna hos de som är ansvariga för pengarnas oändliga resa runt jorden. Det behövs en motvikt till dessa välklädda ekonomer och den finner ni HÄR.

Shanghai vs Öxabäck

Är tillbaka från Shanghai. Inte klokare men några dagar äldre. Fick aldrig något grepp om staden, den sköljde över mig och lämnade mig undrandes vad den egentligen var. Denna jättestad. Egentligen är jag lika frågandes över fenomenet städer överhuvudtaget. Kanske är det min uppväxt på en plats som på alla sätt är vad en stad inte är. Kanske skrämmer de mig med sin asfalt och övertrafikerade gator. Ändå finns en lockande anonymitet i att vara där, att trängas på trottoarerna. Att se men inte synas. Det passar mig.

Imorgon går flyget tillbaka till byn. Till de nu bruna ängarna och gator jag känner igen. Det blir fint, även om anonymitet är ett ord som sällan används.

Jag önskar sjön hade varit frusen. Då hade jag snörat på mig skridskorna. Jag tror alltid att jag är en skridskoåkare av rang. Trots att varje gång jag försöker så är jag värdelös. Det viktiga är att man glömmer till nästa år. Det finns alltid oskyddade smalben som väntar på en puck. Det gjorde det när jag var ung och jag är övertygad om att det gör det fortfarande. Hockeyskydd var inget för oss. Det ska kännas att få en tackling. Det ska kännas att få en klubba över handleden. Det hör julen till.

Trädan är över.

Bloggen har legat i träda. Som tur är kan jag säga att jag försakat den av goda skäl. Vi har haft fint besök av diverse trevliga människor den senaste tiden. Nu har de åkt och vi sitter kvar i värmen. Runt omkring oss växer julen fram. Juldekorationerna ser inte ut som hemma. Det är disneyland på syra. Snön lyser med sin frånvaro. Men dess flytande kusin dränker oss. Det är skönt, en svalkande vän som får en att undra hur vi överlevde tiden innan regnet.

Kanske kommer bloggen vila ännu en vecka. Osäker på huruvida google fungerar i Kina, men den som lever får se.

Bildmässigt simmar jag runt i mörka vatten. Jag tar bilder men jag kan inte se på dem. De flyter ihop till en stor geggig massa. Bra, dåligt? Vem vet. Tiden får visa vad de duger till. Tid är bra. Det sägs att alla bilder blir bra efter 50 år. Jag är tålmodig. Tålamod är en av mina största dygder. Om det ens är en dygd.

Födelsedagsbarn(kvinna).

Har man fyllt 30 år får man kallas kvinna. Det betyder att kvinnan på bilden är just kvinna, för idag är hennes 30-årsdag. Kvinnan på bilden är förutom att vara dagens födelsedagskvinna även min fru. Hon är värd ett stort grattis, dels för att hon står ut med mig, dels för att hon är fantastisk, dels för att hon fyller år. Så här kommer fyra hurra´n och ett stort grattis!

Från Bangkok och om arkivering.

Här är resultatet, eller i alla fall det som blev publicerat, av min vistelse i Bangkok. Vill ni läsa texten och se några fler bilder, båda skapade av undertecknad, surfa in på ST.NU

Förutom några svartvita negativ ligger resten av bilderna därifrån och skvalpar på hårddisken. Som så många andra bilder som tagits genom åren. Det är otroligt vilken mängd skitbilder jag sparat. Varför? Hade jag vetat hur tråkigt det är att arkivera hade jag slängt mer.

Jag försöker slänga mer nu, vara hårdare när det kommer till vilka bilder som är värda att spara. Vill inte vakna vid 55 och upptäcka att jag drunknar i 100000-tals skitbilder. Hellre då att jag lyckats ta  100 bra som jag sparat utskrivna i en bunt. Ärligt talat så har jag lång väg att gå innan jag klarar att vara så hård att jag kan slänga så mycket som jag vill. I alla fall när det kommer till nytagna bilder. Tittar jag på de tagna för ett par år sedan är det lättare. Dels för att det generellt var mycket sämre bilder då och dels för att det sentimentala värdet minskat tror jag.

Att det är så jobbigt att gå igenom arkivet tror jag bottnar i att jag gillar att organisera saker och arkivet känns otroligt svårt att få ordning på. När jag packar en väska eller lägger saker i lådor är jag något av en expert. Jag kallar mig själv "världens bästa packare" emellanåt och kan förvandla de flesta väskor till en veritabel trollkarlshatt. Men ett arkiv är inget fysiskt utrymme på samma sätt och istället för hårt rullade kläder har jag osynliga ettor och nollor och massor av dem dessutom. Kanske borde jag skriva ut alla bilder jag tagit och organisera dem i lådor, då skulle ni få se på ett organiserat arkiv.

Översvämningarna i Bangkok del 3

Sista dagen i Bangkok, imorgon går flyget tillbaka till Singapore. Översvämningarna kommer vara kvar länge efter jag åkt och ingen kan nog riktigt uppskatta vilka skador de åsamkat hittills. Det pratas en del om gigantiska skador på risfält med förstörda skördar som följd. Jag tror dock Thailändarna kommer överleva det här med. De måste vara gjorda av ett hårt och segt virke. Livet går liksom vidare i all förstörelse. Få jag mött verkar vara särskilt uppstressade, det känns som de flesta bara accepterar situationen och lever vidare. En amerikan jag träffade, precis efter att han trampat ner i ett dräneringshål som doldes av vattnet, hade sett en sak som på något sätt är rätt talande. En man driver runt på vattnet liggandes på rygg ovanpå en stor bit frigolit med en cigarett i munnen och ser ut som att det är den naturligaste sak i världen att göra.

Översvämningarna i Bangkok del 2.

I Bangkok fortsätter arbetet med att stoppa vattnet från att spilla över från Chao Praya River. På fler och fler ställen brister fördämningarna och stadsdelar översvämmas. De flesta man pratar med säger att det bara är en tidsfråga innan fler stadsdelar i centrala Bangkok drabbas. Imorgon väntas stora vatten mängder och redan nu är floden bräddfull. Bilderna ovan är tagna i Bang Phlat precis vid floden. Vissa delar av det området är redan översvämmat på andra ställen kämpar man med att förhindra mer vatten från att tränga in.

Översvämning i Bangkok.

Bangkoks utkanter dränks i vatten, människor evakueras och sandsäckar försöker hindra vattnet rulla vidare.

Bangkoks centrala delar är torra, på vissa ställen läggs sandsäckar ut för att skydda butiker eller banker. Vissa murar upp skydd men ingen vet om och i så fall när vattnet kommer.

23 oktober.

Tycker ni ska gå in HÄR och skänka en slant till min vän Tobias som samlar in pengar till Cancerfonden. Han har precis avslutat sin behandling och anordnar "Tumören Och Jag, En Liten Cancergala" som ni kan läsa mer om HÄR. Så in och skänk en slant nu!

Ännu en söndag. Packar inför en resa till Bangkok, stannar måndag till fredag. Är det någon som känner någon som är i Bangkok och drabbats av översvämningarna så hör gärna av er!

Nr 300

Inlägg 300. Ett och ett halvt år. Och det enda jag har och bjuda på är en bild på en apa gjord i plast. Inte sju sorters apa, inte ens en riktig apa.Har ni tur/otur kanske det blir 300 inlägg till, det kommer vara (o)-konsekvent, genialt, idiotiskt, trivialt, seriöst, roligt och tråkigt bloggande när det är som allra bäst.

Tittade på fångutbytet mellan Hamas och Israel på BBC igår och retoriken från båda sidor efteråt pekar inte på att utbytet betyder att fredsprocessen tagit några steg framåt.

Martin Von Krogh bloggar intressant om vapen och journalister på fotografibloggen. Det handlar kort sagt om huruvida journalister bör ha beväpnade personal med sig under uppdrag i farliga områden. Personligen har jag aldrig jobbat i farliga områden så jag kan inte uttala mig utifrån erfarenhet utan kan endast ha en åsikt baserat på mina principer och principiellt tror jag vapen innebär en falsk trygghet som i förlängningen kan betyda en ökad osäkerhet. Martin skriver att risken är att journalister som kommer med beväpnade vakter kan komma att ses som ett hot och det tror jag stämmer.

Occupy Wall Street!

Söndag

Mörka ICA-parkeringar. Hopplöshetens hemvist. Som en evig söndagskväll tycks den ligga där och äta upp ljuset. Ibland undrar jag vad som kommer hända med dessa platser om 50 år, hur kommer de se ut, kommer de ansvariga neka att de någonsin byggt dem? Alla dessa jättelika köpcenter utanför städerna, kommer de vara tomma, förbjudna lekplatser för de unga?